Igår, lördag, var det så dags igen. Årets upplaga av triathlon i Säter. Jag ska erkänna att jag fastnade för det här med triathlon efter förra året. Om det än är motionsklassen så är det riktigt kul. En tävling för mig själv. 375m simning, 2 mil cykel och 5km löpning. Under året hade jag inte tränat fullt lika mycket som förra. Men inför loppet kändes det ändå hyfsat okej. Löpningen och simningen kändes okej och med en ny cykel så skulle inte heller den delen gå fel.
Pappa och syson, med respektive, samlades hemma hos pappa och Erika för lite grill-lunch, jag åt pastasallad, och självklart blev det bus.
Efter det bar det av till Säter. Jag kom dit, checkade in, fick min nummerlapp placerad mig i växlingsområdet och bytte om. Förra året bjöd vädret på +30 grader strålande sol och kvaft. I år, ja i år var det hårda vindar, mulet och inte alls speciellt skönt. Tog en titt ut mot vattnet, grått och vågor som gav skum. Ska jag verkligen göra detta? Kände mig inte så sugen på att hoppa i. Men tävlingsmänniskan i mig sa till mig att det är bara till att göra det. du är ju här nu. Startskottet gick, alla började springa och simma. Jag tog redan här självmant en stadig bakplacrering. Med vågorna, motströmmarna och blåsten så kände jag mig inte så sugen på att plaska och sparkas med en massa människorna. Jag ska vara ärlig, det var en riktigt tung simning. Fick vrida undan huvudet för att inte få kallsup efter kallsup in i vågorna. Stannade vid två bojor och hämtade andan några sekunder. Men trots den hårda simningen tog jag mig runt de 375metrarna.
Kommer upp in i växlingsområdet, sliter av våtdräkten på med strumpor och skor, pulsen är på topp och orken, den känns redan som bortblåst av simningen. Säger åt mig själv att ta några djupa andetag, tar även en energigel. På med hjälmen och iväg med cykeln. Fina syskon och familj står in till och hejar, energin kommer sakta men säkert tillbaka. Hoppar på cykeln och färden börjar.
Närmar mig stigningen och redan här kör jag om en person. Hälen börjar värka. Men upp ska jag. Jag ska inte gå av och gå upp jag SKA cykla upp. Bit ihop. Envisheten tar mig upp, vänder, cyklar ner, försöker vila hälen, cyklar om ytterligare en, får vända för mitt andra varv. Hejarklacken peppar på för fullt.
Jag upptäcker att hela styret är snett. Kan jag ta mig upp för mördarbacken igen? Försöker rucka styret medan jag cyklar men allt som händer är att framhjulet svajar. En bit innan backen igen bestämmer jag mig ändå för att stanna för att snabbt rycka tillbaka styret så mycket jag kan. Trampa, trampa, trampa och hälen värker. Bit ihop den kommer inte smälla. Jag har inte tid med det. Kommer upp och vänder igen. Nu är mer än hälften av cyklingen gjord. Samlar kraft och dricker vatten och gel på vägen ner. Kommer in i växlingsområdet. Bästa hejarklacken står och hejar och peppar. Ny energi. Nu är även mer än hälften av loppet gjort, bara löpningen kvar, den biten som jag känt mig starkast på.
Hoppar av cykeln, upp med den på räcket, av med hjälm och skor. Mer vatten. Byter skor, skosnöret krånglar, vrider fram nummerlappen, börjar springa mot utvägen för löpning. Aj, min häl kommer inte hålla. Tunga och trötta ben. Tänker bara på att jag måste bita ihop, inte mycket kvar nu, kan inte bryta nu. Tar lite energidryck längst vägen och springer.
Hälen domnar tillslut av och nu går benen på automatik. Ser mannen framför mig som jag bytt plats med ett par gånger under cyklingen. Bestämmer mig för att jag måste komma om och in i mål innan honom. Varvar honom. Kommer in och får vända till mitt andra varv. Hejarklacken är med och springer med. Får vågen och hejar-rop.
Halva andra varvet kommer hållen, plockar upp två pinnar och kniper om dom med händerna. Går lite raskt för att hämta andan några sekunder. Fortsätter springa. Kommer in till mitt tredje varv. Nu är det sista biten, sista varvet.
Benen är tunga som tegelstenar, fast nu är det bara slutet kvar. Mental intalan. Kommer in för målgången. Ser Theresé, Victoria och Elvira. Har redan innan bestämt mig för att ta de sista krafterna och spurta in i mål. Inser att jag börjar spurta liiite för tidigt. Victoria och Elvira försöker springa med, jag springer iväg och tar de sista krafterna rakt in i mål.
Jag gjorde det. Med en värkande häl, håll och känslan av att vara ruskigt kissnödigt. Så gjorde jag det. Envishet, mental intalan och en massa hejarop. Kände mig mycket piggare efteråt i år än förra året. Den totala tiden blev 1:38:47. En annan cykelbana och hårdare förhållanden. Så jag är riktigt nöjd med den tiden. Förra året var tiden 1:37:20 med flack cykling.
Nu ser jag framemot nästa år. Men räcker det med ett lopp nästa år, eller ska jag försöka hitta ett till? Ska kanske även ta några simlektioner... Tack för alla ni som peppat och stöttat. Så tacksam och glad!!
