Så var dagen kommen och förbi. En av sommarens varmaste dagar blev det till på köpet. Jag var taggad och lite pirrig inför dagen. Triathlon i Säter.
Vi (pappa, Erika och jag) kom dit i lagom tid innan. Registrerade mig, sen åt vi god picknick-lunch och laddade med resorb. Jag passade på att ta ett cykelvarv på banan medan de andra hoppade i vattnet och badade. Fokusering, ombyte och fixa i ordning min lilla "bas" så allt låg redo och lätt att byta om till fick bli nästa steg. Syster, Johan och Elna kom också förbi en för att titta och peppa.
Alla deltagare var jättetrevliga. Man skojade pratade och peppade varandra. Endel gick så klart runt och jämförde varandras cyklar. Men annars var det ingen konkurrens mellan deltagarna utan bara en fantastiskt god stämning. Det var bland annat två tjejer som också gjorde sitt första triathlon för första gången.
Tillslut var klockan slagen. 10 minuter till start och det var dags för det sista fixet och när man inte trodde att det kunde bli varmare, ja då skulle man hoppa i våtdräkten och badmössan. Hopp i vattnet. Och ingen visste hur banan gick och alla tänkte "jag följer strömmen".
Startskottet gick och alla rusade iväg plaskandes. Jag hade taktiken att köra jämn och lugn fart genom hela loppet. Hamnade snabbt längst bak. Simmade tillsammans med en lite äldre man och vi småpratade runt banan. Vad som var lite otäckt dock var att vid redan första bojen, knappt 100meter simmandes, var det en person som började skrika och greppa efter bojen. Ett par simmare skrek till båtarna att hjälpa honom men han ropade tillbaka att det var lugnt. Han simmade 4-5 meter sedan började han vinka och skrika till båten att han inte orkade och klarade det. Mannen hade fått kramp och panik. Jag undvek att simma nära honom, då jag misstänkte att han skulle ta tag i allt han kunde hitta för att hålla sig uppe. Jag kände inte för att hamna under honom. Men båten var turligt nog snabbt på plats och han fick hjälp in igen.
Jag simmade vidare runt banan, kände själv att det började bli tungt och jobbigt i benen. Det går verklige fort. La mig på rygg och simmade så ett tag. Tillslut kom jag upp på land. Av med våtdräkten och in för växling. Lagom till att de första cyklisterna hade kommit för sin första varvning. Vid det här laget hade jag två personer bakom mig. Bytte om tog cykeln och ut på banan för de kommande 2 milen. Våtdräkten hade läkt och kläderna var blöta, men de torkade snabbt i vinden och värmen. Första varvet var lite ostadigt vid varningn. Bannan var smal och det var svårt att få till det med cykeln. Men redan vid andra varvet kändes det bättre.
Tidvis blev det tungt och jobbigt. Den känslan försvann snabbt med alla människor som stod runt banan och hejade på. Även de två tjejerna jag pratade med i början peppade på när vi körde förbi varandra och ja jag peppade på dom också så klart. Och sen att få komma in vid växlingsbasen och se familjen stå hejandes gjorde väldigt mycket. Under cyklingen Lyckades jag köra förbi några till. Jag tog mig stadigt uppåt.
Kommer in för sista växlingen. Hoppar av cykeln utan skador eller vurpor. Benen är lätta spagettin. På med löparskorna, i med energiel och ut på sista delen. 5km löpning. Och vad kommer först jo en backe, tur att man backtränat. Löpningen var nog den biten som gick snabbast, trots att den var i slutet, det var den biten jag är mest van vid. Men OJ vad tungt det var och så varm man var. Men nu var det ju inte mycket kvar. Sprang ikapp en av de tjejerna jag stötte på, när hon kom in på sitt andra varv. På andra varvet fick de bli kortare delar med rask gång. Kände att krampen och mjölksyran inte var långt borta. Men jag skulle igenom hela loppet, det skulle jag bara. Sista varvet. Vatten i kepsen och energidrycken i magen. Pappa och Erika hejandes på sidan. Jag sprang av ren automatik. Hade redan sprungit förbi några till. In mot slutspurten, ner för backen. Nu la jag i sista växeln, sista krafterna, då skulle den sista energin spurtas ut. Såg klockan slå, på än mycket bättre tid än jag kunnat drömma om. Kom tillslut i mål på 1.37.25. Så otroligt stolt och glad att jag gjorde det och klarade av det. Inte en alltför svår tid att slå nästa år.
Nu är det helt okej att ta det lugnt resten av sommaren. Får se hur jag kommer klara av det.
/Annika
