De onda i hjärtat har i stort sätt lagt sig, känns fortfarande konstigt att inte ha min lilla krabat kvittrandes och buren är helt tom. Jag har inte orkat ta tag i att städa ur den. Har inte velat göra det än. När jag gör det så är det på riktigt att han är borta. Vill inte att det ska vara sant. Tittar i buren till och från, minns hur han brukar låta, men där finns inget. Väntar nog ett tag till innan buren städas. Bearbetning tar tid. 12 år är en lång tid.
Den här veckan är den årliga Kittelveckan med den underbara "sekten". I år är jag inte med, även det har tyngt mitt hjärta den här veckan. Men igår fick jag vara med på länk via skype. Efter att Johan och Åsa bjöd på sin överraskning, att de bara dök upp. Jag visste om det och satt mitt emellan och höll mig för att tala om hemlisen. Det kändes nästan som jag var där på riktigt. Fast ändå inte. Det var trots allt via datorn. Kunde inte prata eller kramas med alla fina. Bara se, höra och skriva med dom. Min dator vill inte heller fungera som den ska, den tycker inte om att jobba för mycket. Den klarade av att ha min kamera igång en liten stund innan den stängdes av och mikrofonen fungerar inte alls. Men imorgon till mello får jag låna systers dator. Då kan jag prata med alla människor. (Tack syster)
Det är tur att jag har två skidåkningsresor att se framemot. En dag i Romme och en helg i Åre, längtar som en tok. framför allt när jag får se och höra om all fantastisk skidåkning. Jag unnar alla det men är själv avundsjuk det kan jag inte ljuga om. Med de resorna får jag i alla fall träffa några av de fina människorna.
Ikväll hoppas jag få lite skypetid med folket igen, efter att de ätit middag på granen, så det blir väl sent och de kommer, som igår säkert vara lite runda under fötterna. Kanske jag ska ta och unna mig ett glas vitt hemma i soffan också. Det är trots allt fredag.
/Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar