måndag 4 februari 2013

Finns inga ord för sorg...

En vecka som från långt tillbaka skulle bli en av de bästa, vart senare till okej. Men just nu känns den bara piss. Min underbara lilla Pelle, 12 år gammal har blivit riktigt dålig. Och det har gått fort och han blir bara värre. Bara för en vecka sedan var han glad och pigg. Men nu, nu gör det ont i mig att se honom och det blir bara värre. Jag vet vad som måste göras men det gör ont. Men jag måste. Mitt hjärta gör ont Min lilla fina undulat har fått en stor knöl, något som troligtvis är cancer, mycket vanligt bland undulater. Han stöttar sig genom att använda näbben och sitter lutandes på ett ben, han hänger för att han inte orkar hålla sig uppe. När han blir riktigt trött så lägger han sig ner på botten av buren för att vila. En undulat ska inte ligga ner. Han andas tungt och mår verkligen inte bra.

Många tänker nog, det är "bara" en liten fågel. Men han är inte bara en fågel. Han är min fågel, han är en krabat och han har fått 12 långa och lyckliga år. Längre än vad många undulater får göra.

I 12 år har du förgyllt med din vacker sång. Aldrig mer kommer jag förundras av dina påhitt Aldrig kommer det vara samma sak att se på sport som hockey. Aldrig mer kommer jag kunna sjunga med dig, bli väckt en solig vår/sommar morgon av dig... Aldrig mer.

Mitt hjärta gör ont och jag är lika rädd varje gång jag vaknar och kommer hem för att få se att du inte längre andas, att du har somnat för gott. Det gör ont i mig att han har så ont och är så dålig.
 Ikväll får han med största sannorlikhet somna in


Åkte akut in till veterinären på kvällen. Han undersöktes. Det visade sig att han var mycket sämre än vad han givit sken av. Han var en fighter. Min fina lilla Pelle. Men nu har han fått somna in och behöver inte må dåligt längre. Kroppen orkade inte längre. Den hade börjat ge efter. Det var det ända rätta beslutet hur ont det ändå gjorde att ta det. Men det gjorde ännu ondare att se honom må så dåligt. Att inte orka hålla sig uppe. Att somna i matskålen, att ligga på botten. Det skulle bara varit plågeri att låta honom själv få somna in utan hjälp. Att låta honom lida fram till det. Jag skulle aldrig kunna ha mage eller hjärta för att ha låtit det ske. Han fick en liten spruta och jag fick klappa honom in i det sista...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar